Ännu lite mera ljus på Pyret

Ikväll var vi på en minnesstund i lilla kapellet på Högalidskyrkan. Vissa stunder undrar man varför man utsätter sig för detta. När kyrkklockorna ringer ut ens sorg och ångest över hela knivsöder, när man med darrande händer försöker tända det ljus som skall symbolisera vår son, när tårarna som Petra försöker torka blöter och grisar ner hela tröjan. (Har ju givetvis glömt en sådan enkel sak som att ta med näsdukar) Då känner man sig ganska liten och ensam trots att vi är två och omges av andra som också genomlever sorgen av att ha förlorat något eller några av sina barn. Det var ju för fan inte så här man hade tänkt sig det hela. Det var inte en enda jävel som talade om att det kunde gå så här.
När cermonin är över och man fått gråta ut ett tag känns det dock som att man har vuxit lite mer, blivit lite helare som människa och på något underligt vis känner man sig lite lyckligare.
Pyret du kom och försvann i samma ögonblick som jag första gången såg dig, men du finns alltid inom mig, här nu och för alltid.
Jag älskar dig!