Sorgens soldater

Vi har fem onsdagar i rad träffat en grupp människor som även dom är i sorg över att ha förlorat sina barn.
Det är Spädbarnsfonden som arrangerat denna grupp, hållit med lokal samt håller med samtalsledare.
Paret som hjälpt oss på traven i samtalen har precis som vi andra även dom misst sitt barn.
Jag har tidigare inte skrivit om våra möten av respekt för dom andra deltagarna och deras barn. Självklart så skall det vi talar om stanna i rummet och inte spridas vidare.
Utan att gå in på några detaljer så är det helt fantastiska människor vi fått möta och helt otroliga öden vi fått ta del av och framför allt otroliga barn som tagits ifrån sina föräldrar och som vi på detta vis fått lära känna.
Känns så skönt att få sina egna funderingar, farhågor, sin sorg, sitt hat, rädsla och sin otroliga kärlek bekräftad av dessa människor och deras historier. Jag är inte konstig. Jag är inte galen.
Vissa onsdagar har det kännts bara - Faaan varför skall jag behöva gå igenom även detta. Vill inte!! Men jag har masat mig dit och efteråt har jag varit lite lättare i sinnet och lyckligt tackat mig själv. - Shit va bra att du gick dit.
Det blir klarare och klarare att det bara är människor som varit med om detta som på riktigt kan fatta vad vi går igenom. Alla runt omkring förstår att vi är ledsna och tycker så klart jävligt synd om oss. Men det är ändå ingen som riktigt kan förstå. (Men ni skall veta att jag älskar er och älskar att ni försöker. Tack för att ni finns.)
Det finns en sak som gör ledsen. Det är att det är helt uppenbart att vi i vårt sätt att leva, talar om sorg på tok för lite, handskas med sorg på tok för lite, räds sorg alldeles för mycket.
Jag upplever alla dessa människor jag mött efter att Pyret gick bort och som är i sorg faktiskt får kämpa likt frihetskämpar för rätten till sin sorg. Sorgen är tyvärr bara accepterad i viss form och under viss tid.
Så lyd mitt råd att:
Gråt ut! Var riktigt ledsen när ni känner för det! Skit i alla andra! Våga älska!