Den 8 september kl 05.50 kom vår lilla fina son, vi vart mamma och pappa.
Ett ögonblicks skillnad, från en sekund till en annan, och ingenting blir någonsin detsamma mer.
Han var 30 cm lång, en liten uppåtnäsa som pappa Henrik, min haka och ansiktsform, krumelurer i öronen, små naglar på sina händer och söta fötter och en liten snopp. Helt komplett. När vi fick honom så kände vi den där otroliga stoltheten att han var vårat barn och kommer alltid att vara. Han är vårat första barn. Men han kom alldeles för tidigt till oss alla. Han skulle ju komma som ett litet paket på julafton. Han kom i vecka 25, när jag var i graviditetsmånad 6.
Mitt blodtryck rusade upp, hög halt av vita i urin, hög feber, levern började kollapsa och då även övriga organ i min kropp. Trombosyterna/blodplättarna som gör att blodet i min kropp ska koagulera var i botten…en liten rispa och jag skulle förblöda. Jag hade fått havandeskapsförgiftning och help.
Det enda som häver den sjukdomen är att graviditet avbryts, att man förlöses. I 3 veckor var jag sängliggandes på Karolinska Sjukhuset med experter runt om oss. När jag var som dåligast tog de prover på mej var 5 minut. De tog blodtryck och dessa ständiga rör de skulle fylla med mitt blod och alla tabletter jag skulle svälja.
De var tvungen till att förlösa mej annars hade jag somnat in för alltid. De sätter igång värkarbetet genom att lägga gele bakom livmodertappen…men inte bara 1 gång utan 17 gånger under 4 långa dygn tvingades jag plågas. Ååååååååååå Han ville ju inte komma ut, han låg därinne i min mage och sprätte omkring. En otrolig plåga för oss, det finns inte ord för detta. Sen helt plötsligt vart mina värden stabilare. De beslutade att blåsa av allt. Vi kände hopp. Sen kom infektionen i livmodern, kan vara av allt petande bakom livmodertappen, men inget vi ska spekulera i för de var de tvungen till att göra. Och sen gick vattnet. Tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Jag vågade inte gå på toaletten, för tänk om han skulle komma ut trodde jag. Så nu kom förlossningen igång och plopp han kom ut, världens vackraste lilla pojke, en liten bäbis som såg ut att sova.
Vi var upp på ultraljud dagen innan och såg där att hans lilla hjärta inte pickade på längre. Han orkade inte alla påfrestningar. Men ändå när han kom så var förlossningen väldigt fin och vi gjorde allt så värdigt vi bara kunde. Vi måste samla ihop alla fina minnen runt honom så man orkar fortsätta.
Vi tog fina bilder på honom när vi höll honom, små fot- och handavtryck och en liten namn- och ajöcermoni dagen efter med sjukhusprästen och anhöriga. Vi spelade barnlåtar med Jojje Wadenius och sjukhusprästen pratade så fint kring Pyret.
Vi kallade honom Pyret när han låg i min mage och när han kom sa barnmorskan; - men titta vilket litet fint Pyre.
Så han fick namnet Pyret för han hade inte vuxit i de namn han skulle kunna få som vi funderat på.
Vi pratar gärna om honom hela tiden för han finns omkring oss och kommer alltid att göra det. Han är vårat första barn och när vi orkar gå vidare så kommer det nog ett syskon till Pyret. Denna sjukdom lämnar inga fysiska skador på mej utan nu är det lång återhämtning efter chocken och sorgen som vi alltid kommer att bära med oss. Men av allt detta blir man starkare och trots allt så för det med sej något positivt i all sorg.
Pyret kommer snart att få komma till minneslunden till Skogskyrkogården som vi tillsammans beslutat. Det är jättevackert där och han kan klättra och bygga kojor bland alla träden och lukta på alla blommorna. Han kommer aldrig att bli ensammen för i minneslunden kan han leka med andra barn.
Tiden hemma nu ägnar vi varandra. Försöker sakta återanpassa oss och blanda glädje med sorg. Mycket praktiska saker som skall göras och vi ger 1000% av våra hjärtan i allt för att vår son skall få det finaste en förälder kan ge. Sorgen måste få ta den tid den behöver. Några genvägar finns inte.
Jag har varit med om dig,
Jag kan aldrig förlora dig.
Jaques Werup
Etiketter: Pyret
