Sorgligt fackeltåg

SPES, Spädbarnsfonden, VSFB och Vimil har bildat samarbetsorganisationen SAMS - SamArbete för Människor i Sorg. För att belysa detta ordnades en manifestation idag. Det började ett fackeltåg från Mynttorget till Sergels Torg, där det tändes levande ljus till minnet av våra anhöriga som dött. Jag och Petra gick med Marcus Birro och hans sambo Jonna som också mist sitt barn. Har tänkt kontakta Marcus ett bra tag då jag vet att han också blivit förälder till ett barn som tyvärr precis som Pyret föddes och dog i samma ögonblick. Men ni vet hur saker och ting ibland inte blir av, man orkar inte, man har inte setts på länge, känns inte helt rätt och det blir kort och gott inte av. När vi nu träffades konstaterade vi att det är bra märkligt att sist vi sågs var det sommar och festival, vi var så lyckliga som man enbart är när man har druckit en hel del öl, lyssnat på bra band, har ett bra framträdande i ryggen och livet är en enda lekstuga. Nu är vi två pappor som inte förenas i fest utan vår ofattbara sorg och kärlek till våra söner som kom till oss och togs ifrån oss. Nu bestämde vi att vi skall höras igen direkt nästa vecka och prata av oss. Denna gång skall det bli av.

Marcus om det ofattbara:

Istället för ilska
När sköterskan kommer in
sval, blek, tunn, ljus, finsk
går jag ut

Jag orkar inte sitta där och höra henne leta efter Dantes hjärtljud

De slår sina slag
Dante är en kämpe
Jag är en fegis

Vi tar dygn för dygn
Jag sover hos släktingar
Jag sover inte alls
Timmarna rör sig planlöst, flyter ut

Vattnet har gått men det finns tillräckligt kvar för att han ska överleva
I alla fall ett tag

Vi ser Melodifestivalen
Vi äter finsk smaklös mat
Vi borstar tänderna

Vi skrattar åt ingenting särskilt

En kil av vardag tränger sig in
Det är underbart, det är ett sakralt hopp

Till sist sätter värkarna in
Allting är för sent
Allting har varit för sent länge
Vi är de sista som får reda på det
En tyst läkare kommer in och säger att han antagligen kommer dö

Han gör det när han föds

Jonna lever
Med vilken oerhörd, vulkanisk vredgad sorg hon lever!

Jag slänger en hastig blick när han kommer ut, ser hans lilla kropp, hör inget ljud
De bär iväg med honom olycksbådande snabbt

Det går tid
Det gör det fortfarande

Han kommer tillbaka till oss och då brister det äntligen
Jag spills ut på golvet
Slår i väggar och skvätter i vrår
Skyddar mitt barn från sköterskor som talar ett främmande språk, som rör sig ovärdigt, som inte förstår att det är jag som vilar där, mitt ansikte och mitt namn, och jag gråter äntligen
Det känns som ett nederlag, som ett svek

Jag är en far utan barn